Några ord om de förändringar i typ- och rassam-mansätlning, som kunna märkas i vårt land under de sista årtiondena. Jag säger här snarare vårt land än Norden, ty detta forskningsområde är än mindre behandlat utanför Sverige än hos oss.
Den yttre typen är ju som förut antytts rätt starkt förändrad under de sista släktledens tid. Forna tiders småbondetyp liten, undersätsig, bredansiktad och knotig, undernärd och utsliten men med präktiga tänder i de breda käkarna och präktigt hår på det sedan pojkåren kortklippta huvudet viker för en storvuxen, kraftig idrottsmannatyp med smalare ansikte och dåliga tänder i de hopträngda käkarna och även ofta sämre hårväxt. Allt detta är så gott som helt och hållet ett verk av yttre förhållanden, rikligare, men mindre hårdtuggad föda (käkarna) och mindre hårt arbete särskilt i barndomen. Det minskade ingiftet i bygderna gör också sitt till att en hel del förkrympta ”inavelstyper” alltmer försvinna. Även socialt jämnas typen alltmer ut. Det mesta som här i Norden med vår i alla fall jämförelsevis ensartade befolkningen framkallade skilda klass- och yrkestyper var i alla fall olika näring, arbete och uppfostran. Förhållandena mellan stadstyp och landstyp äro ock intressanta. I Norge voro årtiondena omkring 1900 stadsborna i medeltal avgjort kortare än landsborna. Det var ”griindungstidens” utslitna, undernärda arbetarsöner som i städerna behärskade genomsnittstypen. Nu däremot, sedan arbetarna ernått människovärdiga förhållanden under det att utvecklingen gått långsammare på landet är förhållandet omvänt: den infödda stadsungdomen är längre till växten än landsungdomen.
En rätt intressant sak är också den sannolika ökningen av mörkögda i samtliga mellan- och nordsvenska landskap under tiden mellan våra båda stora beväringsundersökningar. Se karta 8! Tyvärr är metoden vid begränsningen av de bruna ögonen ibland något olika men differenserna äro dock så betydande att utvecklingsriktningen dock torde vara fullt säker. Detta bestyrkes också utav följande. I undersökningen 1922—23 är materialet ej blott uppdelat på landskap och län utan även på mer eller mindre industrialiserade kommuner. Nu visa dock de rent lantliga kommunerna 1922—23 även norr ut föga högre tal än hela länen 1897—98 (obs. här betydelsen av detta material uppdelats efter faderns födelseort varigenom nästan alla ättlingarna till de under det senare 1800-talets stora skogsdrivnings-period inflyttade skogs- och sågverksarbetarna eliminerats). Hultkrantz’ undersökningar i mellersta Norrland i början på 1890-talet visade ock mycket flera brunögda bland ättlingarna till de inflyttade än till de inhemska. — Samtidigt visar hela södra Sverige procentuellt snarare färre brunögda vid den senare undersökningen än vid den 1897—98. Differenserna äro dock ingalunda överallt säkerställda men tendensen i stort är fullt klar. Tydligen beror det hela på att de ättlingar till torpare och fattiga småbönder på sydsvenska höglandet, som sökte sig upp till de uppblomstrande sågverksområdena i Norrland voro mer blandade med främmande raser, delvis t. o. m. tattare, än de besuttna bönder som i både norr och söder stannade kvar på sina gårdar. Detta har, tydligen rent intuitivt, framhållits av Adrian Molin i ”Landskapskynnen” beträffande Småland.
Hela landet utom Stockholm, Ångermanland och de båda nordligaste länen hade vid båda tillfällena precis lika mycket brunögda eller 4,6. Ökningen i Stockholm från 4 % till 7 % torde väl delvis även bero på utländska inslag. Den i översta Norrland även på att (brunögda) fjällappar, förr dessutom befriade från värnplikt, alltmer slå sig ned i bygden och blanda sig med svenskar (och finnar). Avkomman blir då genom den bruna ögonfärgens dominans i regel brunögd.
Därefter må framhållas den sociala och ännu mera geografiska omröringen. Härignom blir skillnaden mellan genomsnittstyperna i olika bygder snart ganska liten, åtminstone i städer och samhällen. Bara under kvartsseklet mellan våra båda stora beväringsunder-sökn ingår har typskillnaden mellan landskapen märkbart minskats.
Fysiskt däremot utgjorde tydligen de till annan bygd utflyttade ett urval av kraftigt folk åtminstone gentemot sina kvarstannande släktingar. Hultkrantz fann att bland Jämtlandsbeväringen voro inflyttade och söner av inflyttade endast 0,2 cm. kortare än de infödda hel jämtarna. Jämtarna äro dock bland de längsta i Sverige och medellängden i de provinser från vilka de inflyttade kommo var åtminstone 1 å 2 cm. lägre. Och dock härstamma de från samhällsskikt, vilkas kroppslängd i medeltal ligger under deras hembygders.
Så ungefär har det väl också varit med de många hundratusen, som givit sig i väg till ”det stora landet i väster”. Väl ha de knappt i regel kommit ifrån våra kanske rasligt allra duktigaste skikt. Men inom sina släkter ha de varit ett urval av kraft och energi. Men kanske vårt land också på detta sätt blivit av med en del vildhjärnor med asociala anlag, tattar-blod el. dyl. I stort ha dock säkerligen emigrationen liksom utflyttningen till städer och industriområden försämrat den ärftliga kvaliteten hos folket i många landsorter. Redan nu är enligt såväl folkräkning som provinsialläkarerapporter antalet undermåliga av olika slag oroväckande stort i nästan alla av våra gamla utvandringsbygder. — Vi måste ju med prof. Gunnar Andersson säga att vår rasbeskaffenhet är vår största nationaltillgång. Måtte vi kunna trots svag nativitet och hot utifrån även i framtiden kunna bevara densamma!