Under nyare tiden ha vi främst att behandla invandringen till vårt land av finnar, zigenare och valloner.
Den förstnämnda började så smått på 1550-talet. Först då ”klubbekriget” förhärjat flera finska landskap och dessutom nödår kommo till, lyckades Karl IX både som hertig och sedermera som konung locka in tusentals finnar som nybyggare, kolare och gruvarbetare i de uppblomstrande mellansvenska bruksbygderna. Finnarnas ohejdade svedjande kom dock myndigheterna att redan på Gustav Adolfs tid stoppa invasionen. Då hade emellertid redan inkommit en 12—15,000 finnar. De slogo sig ned i våra, numera finnmarker kallade skogsbygder från Holaveden i söder till västra Ångermanland i norr, ja, trängde från Värmland ända in i Östra Norge. De invandrande finnarna kommo mest från Rautaslampi härad i nordligaste Tavastland, beläget på gränsen till Savolaks och efter vad det uppges övervägande koloniserat därifrån. Dessa finnar tycks ha varit rätt rasblandade och äldre bygdebeskrivare tala ofta, men visst ej alltid, om finnarna som mörka. Dock måste man tänka att detta ej var några vetenskapliga iakttagare och att finnarna, nedsotade från pörtenas öppna eldar, sågo mörkare ut än de egentligen voro! — Rasundersökningar på dessa finnar ha knappast alls företagits.
Så inflyttade valloner som bekant på Gustav II Adolfs tid som bruksarbetare från Belgien. De voro redan då de kommo in rasligt mycket blandade av hl. a. alpin ras, medelhavsras * och nordisk ras. I genomsnitt voro de dock mer bredhuvade, mörka och småvuxna än svenskarna. Otvivelaktigt voro de ett mycket duktigt element, mindre på grund av någon särskild överlägsenhet hos deras rasbeskaffenhet i och för sig, än därför att de utgjorde ett synnerligen gott urval av skickliga specialarbetare något som tydligen till stor del varit ärftligt betingat.
Viktigare för vårt folks rasbeskaffenhet äro tyvärr inslagen av ett annat ”folk”, zigenarna. Zigenarna äro från början en nordindisk tiggarkast, som över mindre Asien och Balkanhalvön omkring 1400 inträngde i Mellaneuropa och 1512 i Sverige. De tillhöra fortfarande ganska övervägande diverse indiska raser men starka inslag av sådana raser, som ha sitt hem i främre Orienten, finnas ock. Till sin typ stå de ofta rätt nära Arabiens beduiner. Jag har också i halvpopulära arbeten kallat zigenarrasen, ehuru kanske oegentligt, orientalisk (så kalla tyskarna beduinernas ras, fransmännen kalla den araboid).
Zigenarna spridde sig, trots tidvis förföljelse, snabbt i landet. Nutidens ”tältzigenare” äro däremot mycket senare inkomna, på 1850-talet och därefter. Sedan förra världskrigets början insläppas dock inga fler. De äldre zigenarsläkterna i vårt land däremot, äro mer uppblandade och kallas tattare, för så vida de icke övergivit sitt kringflackande levnadssätt, tat-tarättlingar, om de ytterligare blanda sig med och numer någorlunda leva som svenskar.
Särskilt i en del forna och nuvarande gränstrakter, t. ex. på Hallandsåsen och f. ö. i Halland samt på gränsen mellan Blekinge och Möre i Småland, liksom i gränstrakterna mellan Värmland och Norge samt i obygderna mellan Jönköping och Ulricehamn, finnas ej obetydligt med tattare och tattarättlingar. Vidare finnas en del rasinslag ofta kring gamla marknadsplatser, gästgivargårdar, vägkorsningar och färj ställen. En del av dessa tattarättlingar ha senare kommit sig rätt väl upp, särskilt i yrken där de kunna få användning för sin österländska slughet och talförhet. Ofta äro de skarpa iakttagare men psykiskt och moraliskt ytterst oberäkneliga.
Tattarättlingarna äro i regel småvuxna och framför allt svagt byggda, med mycket smala (A 1 ofta 97—98 och mer), vassa ansikten, i regel t. o. m. smalare än föräldraraserna, såväl den nordiska som den orientaliska. Särskilt är underkäken ofta mycket smal (med förträngda, dåliga tänder). Näsan är rätt stor, smal och mer eller mindre böjd. Nacken är ofta låg och starkt utskjutande (”busnacke”). Håret är mörkt och ofta lockigt, ögonbrynen buskiga och lågt sittande, grova inåt näsan, tunna utåt tinningarna.
Judarna och eventuella andra mer främmande inslag spela åtminstone ännu icke rasligt den roll inom den svenska folkstammen, att de här närmare behöva behandlas. De flesta av våra judar äro som bekant s. k. östjudar komna från Polen och Ryssland. Av s. k. västjudar ha vi blott ett fåtal.
Med de nyssnämnda in- och omflyttningarna de tre sista århundradena ha vi i Norden i stort blott fått in en ny ras i sådan mängd, att den behöver här erhålla en liknande beskrivning som de sen gammalt inhemska raserna, nämligen:
Orientaliska (eller araboida) rasen: under medellängd (c. 166—168 cm.) och smärt. Mycket lång- och lågskallig (BLI c. 70—72, HLI c. 68— 69). Rätt smalt (A 1 c. 90—95), starkt kupigt, rom-biskt ansikte, d. v. s. mycket smal panna, en viss bredd över kindbenen och spetsig haka. Lutande profil. Rätt bred mun med som till ett leende svängda, läppar. Tättsittande mandelformiga, något sneda ovanligt starkt glänsande ögon. Rätt smal, ehuru något litet köttig och svagt böjd näsa. Olivfärgad hy. Mörk. Ögonbrynen lågt sittande, tillsammans bildande bokstaven M, varvid M: ets inre streck äro mycket grova, de yttre ytterst tunna. Utbredning: Främst i inre Arabien och därifrån spridd över alla delar av Nordafrika. I viss mån liknande men hög-skalliga typer finnas ända från Spanien genom Orienten bort till Indien samt här och där i Polynesien.
Härmed ha vi alltså beskrivit alla de raser vi trott oss kunna urskilja i Norden. Men huru vackert ett dylikt system kan se ut på papperet, äro dock de flesta bland oss mellan- och biandtyper som inte riktigt passa in där någonstädes. Men även dessa ha sitt intresse och kunna ofta något så när typbestämmas, särskilt om man väl känner traktens förhärskande typer. Men naturligtvis bör man vara försiktig, särskilt om man ej känner vederbörandes stamtavla tillräckligt långt tillbaka eller ännu hellre iakttagit hela släkten! Vi skola nu söka analysera några särskilt framträdande, svenska biandtyper.
1. Ljusa typer. Västmanlandstypen är särskilt utan mätningar ibland svårskild från östbaltisk ras. Den senares ansikte är dock framför allt fyrkantigare och mera platt med mycket högre och bredare panna samt hyn mindre klar och skär. — Ljusa, småväxta, men smalansiktade typer med jämförelsevis stora, ehuru kanske ej direkt konvexa näsor äro ofta snarare blandningar av orientalisk ras och västmanlandstyp än småväxta varianter av den egentliga nordrasen. Överhuvudtaget äro alla starkare konvexa näsor i vårt land tecken på främmande rasinslag.
2. Mörka typer. Dessa förete överhuvud något större växling än de ljusa, vilket ju är naturligt, då våra mörka raselement äro vida flera samt av mer växlande ursprung och typ. — De mörka bred-ansiktena i Mellansverige torde väl i regel ha tydals-inslag, i Sydsverige lika ofta alpint. (Pannan dock olika!) — De mörka, svagt byggda och stornästa ha i regel orientaliskt påbrå. — Mörka personer tilläggas f. ö. åtminstone i mellersta Sverige gärna vallon-blod, vilket i själva verket i regel utanför bruksbygderna är oriktigt. Huru många vallonättlingar skulle vi inte annars ha?
Så ha vi till slut alla dessa, som endast något litet avvika från den i landet gängse (t. ex. nordiska eller ostbaltiska) rasen, t. ex. genom något mörkare hår eller dylikt. Om dem är det i regel lönlöst att fråga sig, om de fått detta drag från någon (eller flera) ytterst avlägsna förfäder eller blott representera en något avvikande variant. I dylika fall är rasbestämningens sannolikhetskalkyl: är en sådan hårfärg sannolik, vanlig, möjlig eller ej ? Å ena sidan får man inte föreställa sig rasgränserna för snäva, men å andra sidan har jag t. ex. kunnat följa en liten blond små-näst flickas en liten smula förtjockade nässpets genom generationer tillbaka till en svart tattares tjocka kroknäsa!
Noter: