Diskussionen om eventuella människogrupper som skulle överlevat istiden och av vissa forskare identifierats med lappar eller västnorska alpiner, intresserar oss föga i detta sammanhang särskilt som inga skelettlämningar bevarats. Vi veta härvidlag ännu alltför litet.
Mer intresserar oss senare folkvågor. De äldsta kända spåren av mänsklig kultur i Danmark tyda på en invandring dit av jägarfolk från östra Mellantysk-land. Intressant är att i Mecklenburg och däromkring påträffats några ytterst gamla fynd av en högst primitiv högskallig människotyp.
Innebörden av detta måste ses i ljuset av hela Europas rashistoria. Redan under yngre hälften av äldre stenåldern var Västeuropa övervägande lågskalligi (typ: Cromagnonrasen), Östeuropa högskalligt (s. k. Brünnras m. m.). Denna motsats har, trots all vidare rasutveckling och rasblandning i stort bestått ända in i våra dagar. Otvivelaktigt är den äldre än den mellan-, lång- och kortskalliga.
Långt in i yngre stenåldern hade Europa nästan bara långskallar. Som redan tidigare antytts utvecklade sig sedan småningom ur dem kortskallar i vissa delar av Mellaneuropa, först långsamt, men sedan allt snabbare så att vid medeltidens slut kartan över huvudindex i Europa redan då hade nästan sitt nuvarande utseende.
Värdena på längdhöjdindex äro däremot märkvärdigt nog i hela Europa så gott som lika från stenåldern tills nu. Och ändå har längdbreddindex under denna tid ställvis stigit med ända till 5 å 8 enheter. Hur är det möjligt? Jo, bredden har visserligen åtskilligt tilltagit, under det längden och höjden något avtagit, men de båda senare ha avtagit likformigt, så att förhållandet dem emellan praktiskt taget förblivit detsamma! (Se mina kartor i "Zeitschrift fur Ras-senkunde", julihäftet 1938.)
Vi återgå nu till Danmark. Liknande dem i Mecklenburg, ehuru mindre primitiva äro några fynd från Danmarks yngre stenålder (med Skåne, som denna tid i allo hörde ihop med Danmark). Det är den s. k. Borrebytypen som, ehuru i allmänhet mycket uppblandad, influerat på typen hos en stor del av de från denna tid till över 200 bevarade stenåldersskallarna. Borrebytypen är tydligen närbesläktad med i Östbaltikum funna stenålderstyper, ur vilka tydligen den ostbaltiska rasen framgått. Danska stenåldersfolkets huvudmassa hörde dock knappast hit. Kulturen var ock nu en helt annan. Danmark hade lärt sig åkerbruk och boskapsskötsel samt konsten att bygga stora gravar av stenblock (dösar, gånggrifter o. s. v.). Denna kulturform är kommen hit från Västeuropa och uppbars där av lång- och lågskalliga stammar. Människor av dylik typ äro kända från Danmarks stenålder i stort antal, tydligen inkomna västerifrån. Dock vet man ej om dessa människor först kommit med denna kulturform eller redan tidigare, och stengravkulturen då spritt sig så gott som enbart genom kulturpåverkan.
Något senare fick Danmark mottaga det s. k. stridsyxfolket. Det var en lång- och högskallig folkstam från östra Mellaneuropa, som hade lärt sig att tämja hästen, vilket, jämte dess utmärkta stridsyxor av sten gav den en stor överlägsenhet i krig. Erövrande trängde stridsyxefolket åt alla håll. Man börjar rätt allmänt i dem se de stammar, som först talat ind'oeuropeiska språk. Vida spredo de sitt språk, som nu talas av de flesta europeiska folk jämte bl. a. indier och perser. I så fall skulle väl stengravsfolket talat ett annat, nu utdött språk men småningom påtvingats erövrarnas, vilka senares ras däremot här som annars nu nästan försvunnit i den talrikare urbefolkningens.
I Danmark inträngde stridsyxfolket först på Jylland, undanträngande stengravsstammarna och senare blandande sig med dem. Tyvärr äro inga skallar bevarade från intränglingarna men flera dylika från blandningstiden tyda på inslag från erövrarfolket.
Överhuvudtaget visa de danska stenåldersskallarna en enastående både i Danmark och annorstädes i Norden aldrig senare sedd typvariation. Efter vad vi ovan sade tyder ju detta på en helt ny blandning mellan många och åtminstone rasligt delvis helt olikartade stammar.
Sverige uppvisar ett enstaka defekt kraniefynd ända från omkr. 6,000 f. Kr. från Stångenäs i Bohuslän. Det är en cromagnid lågskalle, alltså av västeuropeisk typ, men för enstaka för att alltför mycket betyda.
Snart fingo även vi starka åtminstone kulturella motsättningar. I äldsta tider uteslutande och i östra och ännu mer norra delen delvis ända till stenålderns slut hade vi rena j ägarkulturer. Senare inkommo (folk eller endast kultur? se beträffande Danmark!) stengravskultur med åkerbruk till de bördigaste trakterna i sydväst och på Öland. Hit kom också en gren av stridsyxefolket (få skallar bevarade) som åtminstone till en början mest slog sig ned i östra och sydöstra Sverige, undvikande stengravs folkets kärnbygder. Småningom blandades stammarna och våra talrikaste stenåldersskallar äro från den tiden. De flesta av dem äro från Västergötland och tämligen låga. De få som äro från östra Sverige äro knappast högre. Liksom i Danmark rådde även här rätt stark typblandning. Ja, vi kanske redan från denna tid ha kvar skallar av sydlapsk ras, vilket alldeles skulle revolutionera vår uppfattning om lapparnas ålder på vår halvö (se vidare nedan).
Från Norge liksom från Finland ha vi knappast några stenåldersskelett bevarade. Från Estland och Lettland däremot finnas som sagt sådana som kunna vara förstadier både till nordisk och östbaltisk ras. Under bronsålderna hindrade den då vanliga likbränningen att skallar bevarats till större antal.