Sjömannen, som kommer hem, ordar vitt och brett om alla de olika människoraser han träffat på. Kommer man från en turist- eller affärsresa på kontinenten, tycker man sig kunna tala om, hur ”fransmännen”, ”tyskarna” o. s. v. se ut. Ja, den skarpsynte tror sig t. o. m. märka rätt stora olikheter inom sitl eget land. I Gästrikland t. ex. lära Hedesundaborna känna igen folket i grannsocknen Östra Färnebo på deras stora näsor. Uppe i Dalarna kan man ofta ännu i en folkgrupp skilja ur dem som härstamma från olika socknar, ja, från avlägsnare byar i samma socken.
Varpå beror nu detta? Jo i äldre tider levde människorna mer isolerade från varandra. Sällan gifte sig någon långt bortifrån in i den avlägset liggande byn. Småningom blevo alla där mer ellei mindre släkt och av liknande typ, om de ej rentav från början härstammade blott från ett par nybyggar familj er. Genom något litet olika människomaterial blevo byarna på samma sätt inbördes något olika, En bybefolkning var i genomsnitt några centimetei mera storvuxen, en annan något mörkare i håret, en tredje i ögonen än vanligen var fallet i trakten. Råkade dessutom någon gång en finn-, vallon- eller till och med tattarfamilj flytta in i en by kunde genomsnittstypen där bli ännu mer olika de andra byarnas. Nyare undersökningar visa ock, att även om utgångsmaterialet är starkt olikartat, blir under ständiga ingiften i en bygd variationen snart föga större, någon enstaka gång till och med mindre, än om detta varit mycket likartat. (I äldre tider voro Nordens folk till största delen just fördelade på sådana mer eller mindre slutna ingiftesbygder.)
Träffar man alltså i en trakt ofta på människor, som äro avgjort olika i typ, kan man vara viss om att antingen inflyttning skett i större utsträckning eller ock att här förr bott befolkningar, som ej nämnvärt blandat sig med varandra (isolerade byar, kaster o. s. v.).
En människotyp är nämligen i hög grad ärftlig (se nedan mera); även om typen naturligtvis kan modifieras av yttre inflytelser. Ett exempel må anföras. Vi äro nu cirka 3 cm. längre än våra fäder och 6—8 an. längre än våra förfäder för ett århundrade sedan. Detta måste bero på rikligare näring och andra gynnsamma förhållanden. Författaren har sålunda kunnat visa att kroppslängden hos olika årsklasser stigit eller fallit i samband med de ekonomiska konjunkturerna. Det intressantaste är emellertid följande. Trots denna kroppslängdsöknings betydande storlek är likväl den relativa skillnaden mellan kroppslängden inom landskapen inbördes — om ej större omflyttningar skett — i stort sett densamma. Hela nivån har tydligen lyft sig på ett så likformigt sätt, att de flesta av ytans ursprungliga ojämnheter alltjämt ha bevarats oförändrade. Ja, gotlänningarna torde under medeltiden (enligt undersökningar av skeletten från Valdemarslaget av Ingelmakk) liksom under 1800- och 1900-talet varit nära 2 cm. mera högvuxna än i Sverige i genomsnitt och ändå har genomsnittslängden å ömse håll ökats en 5—6 cm. Här se vi tydligt, hur typen är en produkt av anlag och miljö.
Vissa egenskaper äro mer andra mindre lätt modi-fierbara av omgivningen. Hudfärgen brynes eller blekes efter solmängden. Näringen och arbetets art m. m. inverka ej blott på kroppslängden utan även i viss mån på ansiktsformen, ja på hela konstitutionen. Dessa konstitutionsförändringar äro naturligtvis ingalunda ärftliga.
Huvudskålsformen däremot, som rasforskarna sedan gammalt så mycket studera, torde hålla sig mycket mer lika under olika yttre förhållanden. Detsamma gäller i rätt hög grad även näsformen. En annan fråga är huruvida icke även den ärftliga grundbeskaffenheten (genotypen) ibland rätt starkt kan förändras på något tiotal århundraden (att den gjort det under loppet av många årtusenden har väl knappast någon bestritt under modern tid). Uppfattningen av raserna såsom genotypiskt konstanta åtminstone sedan yngre stenåldern är nog förlegad. Egyptierna se visserligen precis likadana ut nu som statyerna från pyramidtiden för 5,000 år sedan. Men bevisligen har ett eller två årtusenden, stundom mindre, räckt till att i mellersta Europa förvandla förvånande talrika grupper, som voro övervägande långskalliga till övervägande kortskalliga. Här kan det inte bero på förändringar av miljön, så att långskalligheten efter något släktled skulle återkomma, om miljön åter bleve den gamla. — Men fort gå sådana förändringar inte; arvsmassan kan nog anses i stort sett nästan alldeles konstant under några generationer. De typförändringar man märker under en så kort period äro för övrigt nog alla uteslutande tillfälliga (”modifikationer”) eller betingade av omflyttningar o. dyl.
Skall man alltså undersöka och beskriva folktyperna i våra dagars bygder blir beskrivningen visserligen alltid blott ett ögonblicksfotografi av något mer eller mindre föränderligt. Å andra sidan, där ej sentida blandning skett mellan bygderna i för stor skala, häntyda dock resultaten på ärftliga motsättningar och likheter från mycket gammal tid.
Detta gör, att framför allt bondebefolkningens nuvarande rastyp trots allt utgör ett viktigt indicium för eller mot lika härstamning i olika bygder. Ja, man kan i vissa trakter ännu finna skarpa typgrän-scr tvärsöver nutida läns- och landskapsgränser. I Dalarna är folket således i Rättviks tingslag och En-vikens socken söder därom till sin typ alldeles likt hälsingarna. Visserligen äro socknarna belägna utmed Hälsinglands gräns men de äro dock skilda från bygden i Hälsingland av väldiga gränsskogar. Men från Rättvik och Enviken sträcker sig genom heladet inre Hälsingland och angränsande delar av Medelpad och Härjedalen en i stort sett ytterst likartad zon långt in i Jämtland. Tiden för folkets invandring till dessa Dalasocknar ligger tydligen så långt tillbaka att inga traditioner eller bevarade gamla handlingar känner till den. Typgränsen mot de övriga Dalabygderna är dock så skarp, att man ofta rentav kan peka på vilka byar som ligga på var sin sida om gränsen. Även om detta är ett ovanligt slående exempel, funnos säkert ännu för kort tid sedan på många andra håll liknande förhållanden.
En dylik på långa sträckor till sin medeltyp i stort sett likartad folkgrupp kallas en ”naturlig antropo-logisk population”, på svenska folkstock. I regel torde väl en dylik folkstock antingen långsamt och organiskt utbildats inom ett naturligt geografiskt område, eller — framför allt om folkstocksområdets form verkar mer onaturlig — åtminstone delvis gå tillbaka på någon av tekniska eller nationella förändringar framkallad mer hastig expansion. Allmogekulturens provinser sammanfalla också ej sällan (åtminstone delvis) med folkstockarna.
Begränsningen av dylika folkstockar är ännu mycket försummad. I vårt land ha I. Flodströn och särskilt Sten Wahlund framhållit betydelsen härav. Den förhärskande typen i en dylik folkstock kan kallas bygdetyp eller dylikt.
Avvika nu en eller vanligen flera folkstockar tillsammans avsevärt från andra dylika, sägas de avvikande tillhöra en särskild ras. Detta hindrar naturligtvis icke, att dessa olika till en ras samhörande folkstockar dessutom kunna sedan gammalt ha svaga inslag av ”andra raser”: dessa få bara inte avsevärt göra sig gällande i genomsnittstypen. Överhuvudtaget får man snarast se ”raserna” såsom genom tid och rum trögt framflytande strömmar. De blanda visserligen sitt flöde (”blod”) mer eller mindre med andra dylika floder men i sin kungsådra äro de ofta länge jämförelsevis oblandade. ”Raserna äro realiteter”, sade V. Sombart (191 i) ”även om deras gränser alltid varit suddiga”.
En ras är alltså en folkgrupp som åtminstone under någon tid av sin tillvaro utmärkt sig för en större särprägel. Den torde uppkomma genom relativ avskildhet (”renodling”) och hos de mera avvikande raserna ensidig utveckling; det senare på så sätt, att en hel del arvsanlag ändrats åt ett håll. Därför har man ock definitionen: en (mera särpräglad) ras är en folkstock med en övervägande utvecklingsriktning.
Den nordiska rasen har sålunda under tidernas lopp blivit allt ljusare i både hår, ögon och hy. Den främre asiatiska rasen som jämte andra raser finnes bland judarna och flera andra österländska folk har fått näsans alla delar förstorade och förtjockade. En ren ras gör därför ofta intryck av något fysiskt och psykiskt enhetligt och stabiliserat, stundom dock också av något överdrivet, t. ex. främreasiaternas näsa, buschmännens pepparkornhår, australnegrernas djurlika ansikte med utskjutande käkar, enorma ögonbrynsbågar o. s. v. Jämför också enstaka nordiska människors överdrivet genomskinliga, för ljuset ömtåliga hy.
Kombinationen av dylika mer eller mindre lik-verkande arvsenheter kan sedan vid blandning av andra typer sprängas isär. Vid blandning t. ex. mellan främreasiatiska rasen och någon smånäst ras kan t. ex. en ättling få tjock uppnäsa, en annan liten kroknäsa, en tredje lång smal näsa o. s. v. På samma sätt kan vid korsning mellan ljus nordras och någon mörk ras uppkomma individer med blå ögon och mörkt hår eller mörka ögon och ljust hår o. s. v. Den som har anlag från olika ej alltför närstående raser är ofta oenhetlig och disharmonisk till kropp och själ. Enstaka andra, åter, kunna lysa av andlig kraft och fysisk hälsa, ty de utgöra en ovanligt gynnsam arvskombination. Vid blandning mellan varandra så närstående raser, som de flesta europeiska äro, framkomma dylika extrema rasblandningstyper endast mera undantagsvis.
Ibland, för att återgå iill folkstockarna, äro dessa även ofta sena blandprodukter där ingen ras överväger. Äro dessa folkstockar mycket stora och rätt väl homogeniserade, kan man kalla dem blandraser. Så t. ex. är den ganska välbegränsade nordfranska folkstocken en blandras av under tidig medeltid inblandade germaner och tidigare inkomna kelter, åtminstone de förstnämnda av övervägande nordras, samt en urbefolkning av andra raser.
Vad folk, även hos oss, i allmänhet kallar raser, t. ex. den ”romanska”, ”slaviska”, ”germanska” rasen, är däremot oftast ej ens dylika folkstockar utan nationella grupper, vilkas enda gemensamma olikhet gentemot omgivningen nästan uteslutande utgöres av någon rent kulturell, icke fysisk karaktär, t. ex. språk eller t. o. m. till stor del endast av national-medvetande (judar i Orienten, irländare). Detta sätt att använda ordet ras är meningslöst. Språkbyte t. ex. har bevisligen förekommit i en utsträckning, som menig man ej kan göra sig föreställning om. De olika raserna äro ofta numera spridda litet varstans, ehuru de i olika trakter naturligtvis förekomma i mycket olika inbördes styrka. T. o. m. de ofta rätt sent uppkomna antropologiska blandpopulationerna skära ej sällan över alla nuvarande folk- och statsgränser. Några exempel: mellan basker (”Europas urfolk” ! ?) och nordspanjorer är rasskillnaden mycket ringa, mellan syd- och norditalienare däremot rätt stor! I stället äro norditalienarna rasligt rätt likartade med östfransmännen o. s. v.
De typolikheter man träffar hos en jämförelsevis enhetlig befolkning sammanhänger även med den s. k. kroppstypen eller konstitutionen, d. v. s. populärt uttryckt personens i fråga fetma, magerhet, senighet eller dylikt och en med allt detta mer eller mindre samhörande lynnesart. Kroppstyperna bero ej bara på den rasliga härstamningen utan även mer på föda och levnadssätt, hälsa och sjukdom av olika slag ej minst under uppväxten. Härvid spela de s. k. inre-sekretoriska körtlarna en stor roll. Genom dessas mer eller mindre goda samspel modifieras den ärftliga typen åt olika håll. Fungera dessa körtlar särskilt illa kan således dvärgväxt, idioti, galenskap o. s. v. uppkomma. Svagare fel framkalla mindre utpräglade kroppsliga och andliga egenheter. I sin tur bero nu naturligtvis de skilda körtlarnas styrka ej blott på eventuella störningar utan även under normala förhållanden äro de i genomsnitt naturligtvis olika starka hos olika raser. Härigenom och genom samspelet med andra ärftliga anlag förete vissa raser en stark tendens mot en viss kroppstyp, t. ex. alpina rasen mot fetma, nordrasen mot hög, smärt växt o. s. v.1
Olika system av kroppstyperna ha uppställts av olika forskare. Alla äro dock mer eller mindre fotade på den sedan urgammalt förnumna motsatsen fetma-magerhet. Det mest bekanta systemet är den tyske hospitalläkaren, prof. E. Kretschmers. Han urskiljer främst följande tre typer: i) Den pykniska eller feta typen är gemytlig eller lättlynt, men bekväm och njutningslysten, samt ej sällan tidvis plågad av tungsinne. 2) Den atletiska eller seniga typen är strävt rättfram, ofta ensidig och rätt fantasilös. 3) den asteniska eller spinkiga typen är nervöst an-spänd, ofta överspänd med anlag för förföljelsemani och ”komplex”.
1 Man måste dock betänka huru litet sammanhanget mellan kroppstyp och rastyp ännu är verkligt vetenskapligt undersökt på större material. I stort sett kan man säga, att som raskännemärken betraktas sådana kännemärken, som äro mer eller mindre oberoende av varandra och av miljön, men mycket olika vanliga i skilda delar av jordklotet. Kroppstypskännemärken åter äro sådana som individuellt pläga sammanhöra gruppvis, alltså i regel hava de mer eller mindre samma fysiologiska orsaker och de äro då ett tecken på ett särskilt stadigvarande psykofysiskt tillstånd: konstitution. (Tillfälligt dylikt tillstånd, som här ej angår oss: kondition.)
Alla dessa typer äro ju mer eller mindre extremtyper, men psykiatrikern Kretschmer har ju föga iakttagit alla de sunda mellantyper, som ej behövt hans vård.
Utom de ovan berörda rasolikheterna finnas andra, egentligen ännu viktigare, men svårare exakt fastställbara av fysiologisk och psykisk natur. De psykiska differenserna kunna vi ej här gå in på, men väl i någon mån på en fastställbar olikhet av fysiologisk natur, nämligen den s. k. blodgruppsfördelningen. Om till en människas blod sättes serum1 från en annan persons blod, så sker endera ingen förändring alls eller också sammanbakas de röda blodkropparna på ett karakteristiskt sätt. Det visar sig, att människor äro uppdelade på fyra grupper, benämnda O, A, B, AB. O-gruppens blod påverkas ej av något mänskligt serum, AB-gruppens påverkas av serum från alla slags människor, A-gruppens av serum från B och B-gruppens av serum från A. De olika grupperna äro ärftliga och mycket olika starkt utbredda bland skilda raser och folk. Deras geografiska fördelning är därför av stort intresse för rasforskaren. De ange ju på sitt sätt en högre eller lägre grad av ”blod-frändskap”.
Här måste också sägas det för sammanhanget viktigaste om de av ålder och kön framkallade typskillnaderna inom varje ras. Dessa äro till stor del betingade av könskörtlarnas hormoner. Så är t. ex. huvudformen hos små gossar och flickor mycket lika. Under deras uppväxt blir denna något långsträcktare, men en smula mer hos mannen än hos kvinnan. (I vårt land är skillnaden precis en ”indexenhet”, i ö. Finland mycket mindre.) Om ansiktsformen gäller detsamma fast könsskillnaden här är något större.
Hos alla småbarn av samma arvstyp är ögonfärgen ungefär lika. Pojkarnas ögon ljusna dock något med åren under det flickornas mörkna litet kring puberteten samt senare hos kvinnorna under havandeskapet, för att efter klimakteriet i 40—50-årsåldern åter något ljusna. Här ha vi sålunda ett än tydligare exempel på könshormonernas inverkan! — Att hårfärgen i regel starkt mörknar med åren är ju allmänt bekant, mindre däremot att detta fortsätter ända in på 60-talet (där ej håret tidigare blivit grått!). Mellan könen märks här ingen skillnad i färg.
Näsorna, som hos oss i barndomen mest äro konkava, räkna i regel med åren och tendera under ålderdomen ej sällan åt konvexitet. Kvinnorna ha hela tiden en något ”barnsligare” näsform än män av samma ålder, en liknande skillnad således som beträffande huvud och ansiktsform samt ögonfärg.
Skillnaden i kroppslängd mellan könen tycks överallt i Europa (även bland lapparna!) vara förhållandevis lika stor (något drygt 1/15 eller knappt 7 % av mannens längd). — Beträffande de äldsta åldrarnas underlägsenhet i längd gentemot de yngre måste hänsyn tas både till hopsjunkning och medellängdens ökning sedan de nu gamlas ungdom.
Jag börjar nu min framställning av Nordens rasförhållanden i nutiden. Dessa äro ju någorlunda väl kända. Efter en översikt blicka vi tillbaka och försöka finna de rashistoriska förutsättningarna för dessa. Varje avdelning börjar dessutom med en kort resumé av materialet, var och när det offentliggjorts o. s. v.
Noter: