Härmed lämna vi den förhistoriska och sagotiden. Vi komma nu in på invandringar, som äro väl bestyrkta av källorna och varom t.o.m. delvis ännu pålitliga släkttraditioner tala. Den första av dessa invandringar var den under tyska "garparna", mest på 1300-talet. En del kommo som köpmän, men de flesta drogos hit av de nyupptäckta gruvorna på silver, koppar och järn. Man kan nästan säga att de grundlade Dalarnas bergshantering.1 Snart blevo de dock goda svenskar - Engelbrekt härstammade ju från en av dem. Mest var det väl nord- och mellantyskar - en del tyckas f. ö. ha varit från Hartz, det nordligaste tyska bergsbruksområdet - och därför ej alltför olika oss. Då de dessutom av naturliga skäl slogo sig ned i de trakter, som redan voro eller blevo de tätast befolkade, är det ej märkvärdigt, att få rasliga spår numera märkas efter dem. (De viktigaste spåren är numera i ortnamn som Garphyttan, Garpenberg och andra på garp - Königshyttan, Tyskhyttan, Saxhyttan o.s.v. men det hör ju ej direkt hit.) Däremot har intet tyskt släktnamn kvarlevt i Dalarna ända sedan medeltiden. Landskapets "gamla" tyska släkter äro högst från stormaktstiden såsom Frunck, Trotzig, Knorring, Nentzel(-l) eller Nauclér (det sistnämnda namnet är nämligen egentligen tyskt, trots sin numera franska form). De flesta av Dalarnas nu förekommande tyska släktnamn ha kommit in ännu senare.
Ett stycke in på stormaktstiden fingo vi ännu en invandring av bergsmän men från annat håll, nämligen wallonerna. Holländaren Louis de Geer, som hjälpte till att finansiera Gustav Adolfs krig, medtog för att upphjälpa vår bergshantering några hundra familjer av erfarna bergsmän till sina järnbruk Finspång i Östergötland och Lövsta i Uppland. De flesta kommo från Belgien, varifrån de såsom protestanter måst fly på grund av katolikernas förföljelser. I allmänhet voro de av fransk-wallonsk härstamning, men en del voro tyskar. Av den nutida folktypen därstädes, ävensom av utseendet på de walloner, som ännu äro någorlunda oblandade, framgår att de voro åtskilligt mörkare och mer småväxta än svenskarna, dock kraftiga och energiska. Ansiktsformen var mycket växlande, både breda och smala ansikten förekommo. Läpparna voro snarast något fylligare, och håret ej sällan tätare lockigt än hos oss i gemen. Någon enhetlig typ fanns således ej ens vid invandringen och finns ännu mindre efter århundradenas blandning med svenskar. De rätt få wallonättlingar, vi ha i Dalarna, främst vid Stjärnsund, Hofors samt h.o.d. i Västerbergslagen, se numera i regel mycket svenska ut och avvika blott ibland genom släktnamn, såsom Anjou, Ansell, Birath, Bouvin (Bouveng), Dandanell, Faleij, Garney, Gauffin, Gille, Goude, Gäfvert, Herou, Hübinette, Kock, Lemoine, Peirrou, Pousette, Tillman, Tongring o.s.v. - även annars har naturligtvis till Bergslagen inkommit en del utlänningar, ehuru endast som enstaka fackmän ej i störe skaror. Mest var det som sagt tyskar - släkten Gahn är dock t. ex. från Skottland, Nisser sannolikt från Slesvig-Holstein. - Antalet Dala-släkter av judiskt ursprung är mycket ringa och hit torde ej ens här höra dem, som heta Lewin (Levin), vilket ju annars i regel är ett judiskt släktnamn (bildat av förnamnet Levi).
Ungefär samtidigt med wallonerna eller något tidigare inkommo en hel del finnar till Sverige. Enstaka dylikt hade t.o.m. hittat dit ännu tidigare, åtminstone vid medeltidens slut,1 Finland hade härjats av krig både med ryssen och inbördeskrig så att stora delar av landet låg öde. Dessutom lockades finnarna hit av det uppblomstrande bergsbruket m. m. De blevo dels arbetare till bruken, dels nybyggare på Kronans och häradenas allmän-ningar i avlägsna gränstrakter. De flesta av dessa finnar kommo från Rautaslampi härad, beläget nästan mitt i Finland och på gränsen mellan Tavastland och Savolax. Deras folktyp och folkmål var dock savolaxisk.
Från de mera centrala delarna av Dalarna bortdrevos de få, som slogo sig ned där, snart av de rörliga dalkarlarna, som då sedan länge haft allt land uppdelat mellan sig för sin fäboddrift och jakt. (Endast på ett par ställen i västra delen av Leksands tingslag samt i Finngruvan i södra Venjan kunde några få finnar hålla sig kvar.) Däremot ha vi ju som bekant två band av finnmarker i gränstrakterna ett mot Hälsingland och ett mot Värmland. De östra finnmarkerna börja i Svartnäs och följa sedan mer eller mindre oavbrutet Hälsingegränsen ända upp till Orsa finnmark. Här äro finnarna till stor del rätt uppblandade och åtminstone under detta århundrade har knappast funnits någon kvar som ännu kunnat tala begriplig finska. (Mot slutet har dock språket hemlighållits och, ehuru i fördärvad form, stundom kvarlevt betydligt längre än vad de kringboende herremännen anat.) Ännu större äro dock finnmarkerna i väster på gränsen mot Värmland och nordvästra Västmanland. Visserligen äro de tecken angivande finnbebyggelse, som förekomma på kartorna i våra konversationslexikon beträffande Transtrand och Lima alldeles felaktiga. Finnmarkerna börja nämligen ej förrän i sydvästra delen av Malung, alldeles inpå värmlandsgränsen. Sedan fortsätta de, till en början i ett allt bredare bälte, genom Äppelbo, Järna och Nås socknar (hela socknen Säfsen har ju blott varit en del av Nås' gamla finnmarker) och så vidare genom Flöda och Grangärde. Den sistnämnda socknen har en synnerligen stor finnmark, där dock enligt uppgift — förf. har aldrig själv varit där —även en hel del tattare slagit sig ned. Det är inte omöjligt, att Dan Andersson hade inslag av bägge stammarna samt dessutom naturligtvis en hel del svenskt blod och även wallonblod. Längre åt sydöst, på gränsen mot Västmanland ha finnmarkerna delvis varit mindre och glesare bebyggda, men fortsätta dock ända ned i Malingsbo i Dalarnas sydligaste hörn. Även i dessa västra finnmarker är ju finska språket åtminstone sedan någon generation praktiskt taget alldeles dött. Längst i söder är även finska rasen så gott som försvunnen. Här och där där finnbygden är som bredast finnas däremot, åtminstone bland de äldre, en hel del tämligen oblandade finnar kvar — utan all inblandning av svenskt blod från omnejden äro de dock knappast någonstädes.
Liksom i övriga delar av Mellansveriges finnmarker äro dessa finnar övervägande av savolaxisk härstamning. De äro åtskilligt kortvuxnare än dalkarlarna, dessutom undersätsiga och knotiga, med stora och tämligen breda huvuden med hög, platt nacke, korta, breda ansikten med utstående kindknotor samt en kort och bred, gärna vass uppnäsa. Just nästippens form skiljer dem ofta från de visserligen uppnästa, men mera trubb- och potatisnästa tydalstyperna. Ögonen, grå eller grågröna, ligga vidare tämligen flackt i huvudet och äro ej sällan ganska påfallande sneda. Denna ögonställning är det som framför allt de omgivande svenskarna lagt märke till och varigenom de framför allt igenkänna finnarna. Håret är askblont, på gamla dar ej sällan i rätt mörka nyanser, och strävt som blånor. ögonbryn och skäggväxt äro i regel åtskilligt glesare än hos svenskarna.
En och annan av dessa invandrade finnar kom så långt bortifrån som från finska Lappland eller ryska Karelen. Detta gör, att man någon gång även kan träffa lapska eller t. o. m. mongoliska rasdrag hos deras ättlingar, ehuru detta naturligtvis är mycket sällsynt. — Det är dock ej endast på detta sätt som lapskt blod inkommit i Dalarna. Vi tala då ej heller om de två eller tre lappfamiljer som sedan århundraden åtminstone tidvis betat sina renar i Idre-fjällen. De nuvarande där äro inflyttade i senare tid och voro ännu för få år sedan skrivna i Härjedalen. Idrelapparna ha knappast blandat sig med de bofasta.
Intressantare äro de "fattiglappar", som sedan århundraden — kanske framför allt på 1600- och 1700-talet — norrifrån kommo nedvandrande till Dalarna — i tidigare tid tycks de ofta haft ett par renar med sig. I många fall drogo de blott tiggande ikring, men i andra slogo de sig liksom tattarna småningom ned i någon bestämd socken, ömkligt försörjande sig med de lägsta och mest föraktade yrkena, kvastbindning, hudavdragning på självdöda djur o. s. v. Åtminstone i Vika socken vid Falun voro de tidvis på 1700-talet så många, att flera med varandra befryndade släkter omtalas i gamla bevarade handlingar (enligt benäget meddelande av överläkare Nils Sahlström). — I Norrland kallades sådana lappar sockenlappar och så var även fallet flerstädes i S. Dalarna, Även i det förr fattiga och ödsliga Äppelbo höllo en del lappar tidvis till, varom ännu flera ortnamn såsom Lappheden bära vittne. (Däremot torde de flesta av de "lappgravar", om vilka traditionen vet att berätta vara av mycket äldre, helt forntida och ej alls lapskt ursprung.) — Flertalet av dessa lappsläkter torde dock småningom åter utvandrat eller utdött, så att endast få dalkarlar torde numera ha lapskt blod i sina ådror. Jag har visser-- • ligen även undersökt en och annan, som såg lapsk ut, men då det nästan aldrig varit hela familjer utan blott enstaka individer, kan det nog ibland ha varit en skenbar typlikhet, d.v. s. rört sig om förkrympta eller på annat sätt avvikande människor. Endast i Skattungbyn i Orsa träffade jag en eller ett par hela familjer, som otvivelaktigt hade lappblod. — Dessa "fattig"-lappar torde i huvudsak härstammat från Jämtland. De förete även deras speciella typ, äro således ej fullt så korthuvade som andra lappar (tydligen delvis oavsett inblandning av svenskar), men för övrigt små och svarta med små, breda, hoptryckta ansikten samt något tillspetsad och för övrigt svagt utvecklad haka. Håret är svart och stripigt, ögonen bruna och små, men föga sneda.
Utom dessa från Europas olika delar inkomna folk vandrade ungefär samtidigt med walloner och finnar ännu en annan stam in, kommande ända långt bort ifrån Asien. Jag menar zigenarna och deras ättlingar tattarna. De äro egentligen en nordindisk tiggarkast, som under tidig medeltid genom Persien och nuvarande Turkiet nådde Balkanhalvön. Senare fortsatte de åt nordväst, så att de strax före Gustav Wasas tronbestigning började visa sig i Sverige. Trots myndigheternas och folkets stundom häftiga förföljelser, ha vi som bekant ännu ej lyckats bliva dem kvitt, utan de ha tvärtom gång på gång fått påspädning av stamsläktingar från kontinenten. Våra nutida verkligt typiska, i tält boende zigenare, äro dock först invandrade på 1850-talet eller senare.
De i äldre tid inkomna zigenarna äro däremot numera mer eller mindre bofasta och uppblandade med svenskar. Det är dessa som kallas tattare, ibland även tavringar, och i vissa bygder, såsom i Värmland och Halland äro talrika nog. I Dalarna däremot äro de numera nästan försvunna. En del finnas ju i trakten av Krylbo, andra i Äppelbo, andra åter i Stora Tuna samt i östligaste delen av Svärdsjö nära Gästriklands-gränsen. En och annan familj påträffas naturligtvis även annorstädes — åtminstone som mer eller mindre tillfälligt bosatt. Tattarna tala som bekant en med svenska alltmer uppblandad dialekt av zigenarspråket och leva på "häst- och gårdfarihandel, förtenning och knivslipning, skrot- och lumpsamling, spådom, kvacksalveri, tiggeri och stöld".
Men härmed är ej zigenarnas betydelse för Dalarnas rasförhållanden slut. Det mesta av det zigenar- och tat-tarblod, vi numera ha i Dalarna, finnes nämligen ej hos dessa mer eller mindre associala individer utan i otaliga blandningar inympat i från början rena och fortfarande övervägande svenska släkter. Under tidernas lopp ha nämligen många av tattarna genom fortsatta blandningar med svenskar och även omgivningens föredöme blivit allt beskedligare samt börjat ägna sig åt någorlunda anständiga hantverk och i avlägsnare led — som mycket svensk-blandade — blivit hederliga småbrukare av helt vanlig typ. Jag har under vår tänkta färd genom de olika dalabygderna inte så sällan kunnat peka på socknar eller byar, där jag med säkerhet eller åtminstone sannolikhet misstänkt ett inslag av tattarättlingar. Ofta ha de senare legat kring gamla ökända gästgivaregårdar eller rastställen, där löst folk fordom samlat sig. Men även i vissa förr fattiga socknar, där man delvis måst leva av gård-farihandel o. dyl., har man småningom börjat fraternisera och blanda sig med denna speciellt gårdfarihand-lande stam.
För dem som ej tidigare tänkt därpå, låter ju detta mycket betänkligt, men i själva verket är det nog ofta ej fullt så farligt. I regel är ju inslaget av tattarblod i varje enskild människa helt litet — även där en krokig näsa eller ett korpsvart hår ännu skvallrar om ättefaderns typ. Det svenska blodet överväger ju vida och dessutom är ju omgivningen svensk, vilket ju ofta håller tillbaka eventuellt ännu förefintliga farliga anlag. Men det är å andra sidan säkert, att någon nytta ha vi knappast haft av detta inslag. I motsats till i Värmland äro t. o. m. framstående musikaliska tattarättlingar sällsynta. Dalarnas mästerspelman tyckas i regel tillhöra den blonda nordiska typen (således ej heller tydalstypen !) Många av de dalkarlar, som tydligt visa tattarhärstamning i sin typ äro synnerligen lugna och gedigna människor, stundom t. o. m. verkligt framstående. Men det är ingen tvekan om att i de byar, där tattarblodet flyter särskilt tjockt äro människorna i allmänhet pladdrigare, något skvallri-gare och mera oense inbördes än i andra. Vi ha dock knappast från Dalarna exempel på sådana bråkiga tattarblan-dade byar som åtminstone förr förekommo t. ex. på skogen mellan Ljusdal och Delsbo i Hälsingland eller i vissa hedtrakter av Halland. Däremot torde det vara säkert, att antalet sinnessjuka bland dessa tattarättlingar är mycket större än bland den övriga befolkningen.
Till slut skall väl sägas några ord om dylika tattarätt-lingars yttre typ. Envar vet ju ungefär hur en zigenare ser ut — få stammar förefalla väl vara så enhetliga som de — judar och lappar t. ex. äro av mycket mera växlande typ. Det är ju självklart, att tattarättlingarna ungefär till sin typ ligga mellan zigenare och svenskar. Vissa rasdrag dominera dock oftare från ena hållet, andra från det andra. Dessutom märker man ju också, att blandningsprodukten ej sällan blir mindre lyckad. Smala, onaturligt vassa ansikten med dåliga, i kors ställda tänder och även onaturligt utstående eller insjunkna ögon äro t. ex. mycket vanligare bland tattarättlingarna än bland både zigenare och svenskar. Andra speciella utmärkelsetecken äro den ofta stora mer eller mindre böjda näsan och det ibland — även bland ganska blandade — rent svarta håret. Detta sistnämnda drag är så karakteristiskt, att man nästan kan säga, att de flesta av de få dalkarlar, som verkligen ha svart hår (och ej blott svartbrunt), också äro tattarättlingar. Däremot äro bruna ögon i avlägsnaste led rätt sällsynta, så framför allt i det ofta svart-håriga och otvivelaktigt ganska starkt blandade Lima. Dessutom är håret ofta mjukt och lockigt, ögonbrynen täta och lågt sittande, varigenom ögonen gärna få ett lurande uttryck. — Kroppsväxten är vanligen låg eller åtminstone svag, ty en del biandtyper äro påfallande långskrangliga; sällan äro de däremot stora och starka. — Det sagda må ej betraktas såsom en skildring av varje enstaka individ eller släkt, som på grund av typ eller släkttradition tror sig ha tattarblod, ty ganska många äro som sagt säkert mycket präktiga människor.
l) De gamla sägner, som tala om finnar ännu mycket längre tillbaka i tiden, äro väl endast sägner eller häntyda på andra folkgrupper — lappar, ev. tydalstypernas urfäder. Här är ej platsen att närmare ingå härpå.